En berättelse från hjortonmyren

Skrivet 2012-06-14 10:25 av

Jag önskar att få vakna upp tidigt på morgonen, till en klarblå himmel, blåst och 15-18 grader varmt. Att sedan ge sig ut vid 06,00 på morgonen för att slippa de värsta insekterna, som kan vara besvärande senare under dagen. Det känns som den ultimata hjortronplockardagen för mig. Det är i slutet av juli, när jag är på väg till mitt första stora hjortron äventyr. Jag ska äntligen få plocka och frossa i myrens guld.

Med trötta ögon stapplar jag ut på gården för att möta upp en ärrad glad bybo vid namn Eivor. Jag har fått äran att få följa med henne ut till någon av hennes hemliga hjortronmyrar, som har gått i generationer tillbaka i tiden.

Jag packar ivrigt in min lilla ryggsäck i bilens bagageutrymme så vi får komma iväg. Efter bara en liten stunds körning lämnar vi asfaltvägens trygga hand och viker av på en grusväg. Vi färdas långt ut i ingenmansland efter små grusvägar och igenväxta gamla skogsvägar, jag förstår nu att ögonbindel är definitivt inte behövligt till denna hemliga hjortron myr. Jag skulle ändå aldrig hitta tillbaka hit igen, hur mycket jag än ville.

Eivor svänger av vid en liten skogsglänta och parkerar, där kan jag skönja en smal liten stig som slingrar sig in i skogen. Vi är framme! Den lilla stigen avverkas med raska steg, färska älgspår dyker upp, och det känns som att vi inte är ensamma i skogen.

Vilken fantastisk känsla det är när man kommer fram till myren och upptäcker att det finns mycket bär, och att hjortronen är mogna att plockas. Jag sätter mig ner på myren och tittar ut över vidderna medans jag smakar lite på de mogna hjortronen. Den magiska tystheten ligger som ett trolskt lock i den tidiga morgontimmen. Det här är en ovanlig mäktig tyst känsla som man inte får vara med om så ofta. Jag känner att jag stormtrivs, trots att benen skakar lite ibland när man känner sig fram på den ovana gungiga myren. En bit ut på myren siktar vi färska björnspår, från en björn som har bökat och rivit upp en bit av myren. Det gäller kanske att även ha ögon i nacken, så man inte blir överraskad av något stort lurvigt.

Timmarna går och det var inte så lätt att få ihop en fylld hink med hjortron, speciellt inte när man stoppar en del av dem i munnen också. När hinken börjar bli full, återvänder vi hemåt efter en god kopp kaffe och fika på den öppna elden.

Hjortronen växer inte i klasar som lingon och blåbär, utan här får man gå för varje bär. Så det börjar kännas i benen efter ett tag, att gå i en blöt tung myr där varje steg suger fast i myren, bara för att hitta dessa åtråvärda guldkorn. Det är väl därför mödan är så belönande när man kommer hem från hjortronmyren och får tillaga lyxen.  Kanske jag kan ta farmors recept och ha chans på Vinnarepokalen i bästa hjortronrätt i morgon…. På tal om det, ikväll ska jag njuta av en trerätters middag med hjortron i varje rätt! Mmmmm.

Jag vänder mig om en sista gång och tittar ut på den mäktiga vyn, som jag önskar många fler skulle få se och uppleva. Detta blev en dag som fastnade i min själ för evigt.

Pekka Lundqvist