Längs kulturens vägar i Vuollerimbygden.
Inom vårt län finns många kända och mer eller mindre bortglömda färdleder från urminnes tider. Inom Jokkmokks kommun kan vi återfinna såväl lands- och järnvägar, Kungs- och cykelleder, skogs- och kyrkostigar, vinter-, sommar- och vattenvägar.
Under september månad uppmärksammades Kulturarvsdagen över hela vårt land. Temat i år är ”Kulturens vägar” och liknande arrangemang planeras över hela Europa.
I Vuollerimområdet, lyfter bygdeföretaget Lapland Vuollerim just nu fram tre olika färdleder, som berättar om vår egen lokalhistoria. Från den äldre stenålderns skogsstigar, via tidiga malmtransportleder där ren och häst var huvudaktörer, fram mot 1900-talets landsvägsbyggen där motorfordon senare skall komma att dominera.
Den 6000 år gamla bosättningen på Älvnäset intill Vuollerim, genomkorsas av gångstigar, som säkerligen utnyttjats alla årtusenden efter inlandsisens avsmältning. De leder mellan boplatser och t ex fiske- eller vadställen, har tidigt funnit den dragning mellan myrmark, berg och andra väghinder, som var lämpligast att använda. Sannolikt världens äldsta fornlämningstyp som fortfarande är i bruk. Idag kan man längs dessa, på plats studera vilka lämningar som blivit kvar från jägarstenålderns samhälle. De första fynden, som 1983 gjordes på Älvnäset, kom i arkeologikretsar skämtsamt att kallas Norpan, efter en seriefigur som var aktuell vid tiden för upptäckten.
Utgrävningsplatsen Norpan på Älvnäset
Inom mitt nuvarande arbete för Projekt Språnget, inom Lapland Vuollerim lyfter vi fram platser som kan tänkas bli intressanta för besöksnäringen. Hermelins ridväg är en sådan. I Murjek har man inom Råneälvdalsprojektet under lång tid arbetat för att hela ridvägen skall rekonstrueras, och bli en tillgång för besöksnäringen i bygden. Tillsammans med Murjeks hembygdsförening och Vuollerims ridklubb, vill vi bidra med att fortsätta iordningställa och skylta den mer än 200-åriga leden. Den löper mellan färjestället mitt emot Storbacken vid Luleälven, norrut mot Malmfälten via Murjek och har endast delvis blivit restaurerad. Kartstudier och beskrivningar kan emellertid berätta en hel del om stigens sträckning. Spåren kan följas över berg och dal, tallhedar och granskogar. Och intill Murjeks by kan man fortfarande se rester av den träbro som passerar en stor myr, som folkligt kommit att kallas Andromedas rike, efter roslingsväxterna (Andromeda Polifolia) som ymnigt täcker området. Hermelin, en gruv- och järnbruksägare, kolonisatör och välkänd kartograf var ledens upphovsman. Samuel Gustav, som var hans förnamn, hade som sin stora plan att kunna smälta Gällivare- och Kvikkjokksmalmen i Luleälvens lappmarksområden. Han anlade totalt 130 nybyggen i Norrbotten för att få folk att sköta transportleder och skogsmark, samtidigt som kolningsved till bruken skulle produceras.
Napoleonkrig och andra kriser i världen ödelade emellertid nästan hela det storslagna projektet. De påbörjade kanalbyggena längs Luleälven blev nedlagda. Den tänkta järnvägen från Gällivare till Storbacken blev inte av. Det uppförda stationshuset vid Vuollerim fick aldrig någon rälskontakt. Nybyggena övergavs ofta och de planerade transportlederna förföll. Än idag kan man dock se rester av såväl kanaler, nybyggen och Hermelinsstigar. När malmbanan sen blev färdig blev andra transportalternativ slutgiltigt överkörda. Idag är samma bana Sveriges mest lönsamma järnväg för gods.
Träbron över Andromedas rike på myren vid Murjeks by
Betydligt yngre är då landsvägen som bröts från Murjeks järnvägsstation mot Jokkmokk samhälle via Vuollerim. Orter utanför malmbanan skulle få förbindelser mot den större centralorten Murjek. Bron över Lule älv blev farbar år 1905 och den tidigare hästvägen mot Jokkmokk måste samtidigt förbättras och bitvis dras om.
I samband med detta arbete stötte man på stora problem med ett bergigt parti som måste tas bort i den tänkta vägsträckningen. Problemen tycks ha varit av den arten att vägarbetarna ansåg platsen, belägen ca 100 meter söder om nuvarande Väg 97 intill Padjerim, som ett rent helvete. Det namn som den besvärliga vägsnutten fick av jobbarna, blev ”Port Arthur”. Det blev även det folkligt använda uttrycket för denna eländiga arbetsplats.
Ingen jag frågat har något att berätta om namnet. En snabb internetgoogling på namnet Port Arthur ger genast utslag på flera barer, hotell och restauranger runt om i världen. Knappast någonting som kan ha varit upphov till denna arbetsplats namngivning. En namne är en hamnstad i Texas. Eller ett fängelse för engelska interner som skickats till det mer rymningssäkra Tasmanien i Australien.
Lüshunkou, numera en del av hamnstaden Dalian i nordöstra Kina, var tidigare känd som Port Arthur. Denna plats verkar mer intressant. Här pågick det rysk-japanska kriget 1904-05. Våldsamma, blodiga strider med kanske hundratusen stridande soldater gav eko över hela världen. Radiosändningar med nyheter från omvärlden fanns ännu inte, men regionala tidningar som per telegrafi informerades om stora världshändelser var i gång sedan minst ett halvt sekel. Kanske var det så kunskapen om krigsskådeplatsen Port Arthur kunde spridas över halva vårt jordklot.
Idag synes landsvägen som en oftast smal stig som endast breddar sig där vegetationen ännu inte hunnit invadera. På vissa sträckor syns spår av mötesplatser och av vägräcken där endast de huggna stenpålarna återstår. Vid en plats intill vägsträckningen kan man se det som sannolikt varit en rastplats för vägbyggarna. Några sittvänliga stenbumlingar i en ringformation kring en eldstad. Kanske var det här som fikasnacket, jobbarna emellan, kom in på den händelse som skulle ge det besvärliga vägpartiet dess namn. Port Arthur.
Port Arthurs svårgenomträngliga berg
Kulturarvsdagen blev i Vuollerimtrakten en dag med lokalhistoria på bästa pedagogiska sätt. I trevlig samvaro med mat, fika, kunskap och intressanta berättelser. På rätt plats. Längs vägen…
Ulf Westfal, Vuollerim