Som uppvuxen på flera kraftverksbyggen runt om i Norrland, har jag på varje ny plats ofta fått frågan om var min ”riktiga” hembygd är belägen.

”-I tallskogen” brukar jag  för enkelhetens skull svara. Det var i den naturmiljön som jag kände att jag trivdes. De byggen mina föräldrar arbetat på under min levnad har alla varit belägen just där. I tallskogen. Men på flera olika platser och i skilda landskap.

Från skolan och litteraturen fick man veta hur begreppet hembygd skulle tolkas. Det handlar i de flesta fall om en fast punkt där helst flera generationer av tidigare släkten har tillbringat sina liv under långa tider. 1800-talets större bondgårdar tycks ha varit grunden för det som kom att kallas hembygdsgårdar som blev kärnan i den rörelse som vi idag deltar i genom föreningsarbete runt om i hela landet.  Även moderna uppslagsverk berättar om hembygden som en landsbygdstrakt där någon vuxit upp och möjligen känner för att återvända till.

Hembygdsrörelsen har som regel främst varit inriktad på bevarande av den materiella folkkulturen, föreningsmöten, fester och dokumentation av muntliga traditioner. I ett senare skede har även kulturmiljön i vidare betydelse införlivats i begreppet och hembygdsföreningarna har blivit viktiga även för samhällsdebatten och miljöfrågor.

Någon egen bygd med inägor av hägnad åker och äng fanns inte i min uppväxt. Inte heller finns några bevarade egnahem eller ungkarlsbaracker för sammankomster av det ena eller andra slaget. Den materiella kulturen som vattenfallarna skapade runt sitt boende har inte uppmärksammats på samma sätt som böndernas.

När hembygdsgården i mitt nuvarande boställe i Vuollerim skulle invigas, hade tryckfelsnisses större släkting varit framme. Med stora utsirade bokstäver kunde man på den gamla röda,vitknutssmyckade mangårdsbyggnaden läsa ordet ”Hembyggdsgård”. De dubbla g:na i mitten av ordet väckte nog inte bara mina hembygdskänslor. Den större delen av byns befolkning de senaste femtio åren har ju alla haft min bakgrund med ett liv på ”byggen”. Den del av samhället där vi levde benämndes även som ”Porsibygget” på kartor och vägskyltar. Ortnamnet Vuollerim är för övrigt samiska och betyder Nedre selet. I dag är det vattnet oftast ett stillastående  magasin för kraftverket.

MESSAURE

Källa: www.messaure.se, Messaures hemsida

Hembygdsbegreppet är alltså ingen helt enkel sak. Men byn lever och framtiden är inte helt dyster. Värre blev det för grannbygget ”Messaure”. Nästan 3000 människor levde där under ett  intensivt decennium i mitten av förra seklet i ett närmast urbant samhälle med en för tiden extrem biltäthet, landets modernaste kiosk, mängder av butiker, bibliotek, sjukstuga, kyrka, Folkets Hus och stor inflyttning. I dag finner återvändande, hembygdslängtande tidigare Messaurebor intet av detta. Människor och materiell boendekultur är borta. Kvar av detta finns endast den två kilometer långa dammbygnationen av jord och betong motsvarande fyra Cheopspyramider i volym.

Fortfarande sker dock en speciell inflyttning till trakten. Det handlar om växter tillhörande det gamla öppna odlingslandskapet från landets jordbruksperiod. Växterna har visat sig stortrivas i den exploaterade kraftverksmiljön. Som tidigare vattenfallare har de flyttats från ett annat dammbygge, tre mil nedströms Stora Lule älv vid Vuollerim, som idag skall skall beläggas med sprängsten för att Porsi kraftstation skall motstå kommande årtusendens vårfloder.

På tal om årtusenden kan nämnas att Messauremagasinet har sina stränder belägna på samma plats som havet hade direkt efter att inlandsisen släppt sitt grepp över området för kanske tiotusen år sedan. Människorna då hade alltså samma vattenutsikt som återvändande Messaurebor har i dag. Sedan i somras pågår även organiserade sammankomster för dessa hembygdstörstande människor. Fast utan hembygdsgård.

KIRUNA

källa: http://www.kommun.kiruna.se/

Om grunden för hembygden Messaures uppgång och fall låg i exploatering av eviga vattenströmmar som tyglades, ser det annorlunda ut för Kiruna stad. Här är det malmkroppen under själva hembygden som spökar. För att kunna komma åt större delar av den åtråvärda järnmalmen måste en tredjedel av bebyggelsen flyttas med människor och allt.

Den välbekanta siluetten av landets kanske modernaste och arkitektoniskt mest intressanta stad som uppfördes för 100 år sedan kommer att förändras för all framtid. Det prisbelönta stadshuset och Sveriges vackraste byggnad, kyrkan får göra gemensak sak med arbetarbostäder, Hjalmar Lundbohmsgården och järnvägstationen; Flytta till ett område som inte hindrar exploatering av resten av malmkroppen.

Den här gången skall man dock vara mer förberedd på förändringen. Länsmuseet, Länstyrelsen, kommunen, Riksantikvarieämbetet och gruvbolaget skyndar sig att komma samman medan lokaler för hembygdsfrågor fortfarande finns kvar. Frågor som behandlas är förstås vad som händer med en miljö när den förlorar sin djupare innebörd som hembygd för innevånarna och kulturarv för hela landet. Kan situationen behärskas och styras utifrån andra skäl än de rent ekonomiska?

Visst borde också Messaures rivning och folkförflyttningar ha föregåtts av liknande frågor innan den hembygden förstördes. Kanske kan de nyupptagna sammankomsterna på orten ändå leda till att en mötesplats kan ordnas både för de forna Messaureborna, nu spridda för vinden, och för oss andra som såg samhällets kvaliteter under utbyggnadsperioden.

POLCIRKELN

Källa: Lapland Vuollerim.

Om man kan se problem kring hembygdsbegreppet med Messaure och Kiruna blir det kanske ännu svårare att ta sig an Polcirkeln. Den sträcker sig runt hela norra halvklotet på 66,6° nordlig bredd och utgör alltså endast en tänkt linje som oavbrutet flyttar sig på grund av planeternas dragningskraft och jordens skiftande lutning.

Min gamle vän och arbetskamrat Lasse menar emellertid att det endast finns ett ”riktigt” Polcirkeln, nämligen den plats där han är född och uppväxt. Det var också den enda plats längs hela den norra polcirkellinjen, där man tidigare kunde få en poststämpel på sitt vykort som visade att man faktiskt varit i Lasses och även Jultomtens hembygd. Stämpeln blev dock stulen för något decennium sedan när kommunens centralort Jokkmokk ansåg att den behövdes bättre vid deras byrå för besökande turister.

Av bebyggelsen i byn Polcirkeln återstår inte många bostadshus. Men järnvägsstationen, som lever en tynande tillvaro intill malmbanan med järn från Kiruna och elkraft från Messaure, har fått en nyinflyttad granne. Ett monument skapat av arkitekterna Per Persson och Annie Arnqvist har placerats där för att göra korsandet av polcirkeln till en exklusiv upplevelse för turister och intresserade.

Den symboliska polcirkeln är en vattenränna som inte fryser till om vintern. Den delar världen i en mörk och en ljus halvcirkel bestående av malmpellets och dolomitsten. Naturligtvis elupplyst.

Tyvärr är den inte flyttbar. Den följer inte med polcirkelns naturliga vandringar om 15 meter / år i nordlig eller sydlig riktning. Därför måste både Lasse och Tomten vänta ytterligare 50 år innan de får tillbaka sin egna hembygd.

Norrbottens jakt efter resurser som el eller malm, eller till och med turistattraktioner har gjort att vi kan utbyta hembygdens rötter med det mer mobila begreppet rutter.

Precis som i samernas värld.

Ulf Westfal, Vuollerim